Timglas

TIMGLAS

Umeå konsthall 2019- 2020


TIMGLAS Umeå Konsthall 23/11 2019 -19/1 2021 

Film och installation


Jag har valt att använda namnet Timglas som en metafor för utställningen. Filminstallationen handlar om att på allvar lära sig leva i ”antropocen”, en föreslagen ny geologisk epok. Själva termen antropocen myntades av kemisten Paul Crutzen och marinbiologen Eugene Stoermer år 2000. De menade att: ”jorden är på väg att lämna sin nuvarande geologiska epok, kallad holocen och att det är människans aktivitet som i stort lett till detta utträde ur holocen, det vill säga att mänskligheten blivit en geologisk kraft i egen rätt.”

Kvicksilver som är min senaste film, utspelar sig på en 1800- tals gård i Småland, där 2000-talets komfort i form av rinnande vatten, toalett etc saknas. Kvicksilver, som är huvudämnet i utställningen Timglas, skildrar en familj som lever i en motstridig känsla: å ena sidan är det skönt med en evig het sommar där regnet aldrig faller och som aldrig tycks ta slut, å andra sidan växer en krypande oro för undergången fram allt större för varje dag. Det är en övergripande oklarhet som gräver sig djupare in i deras medvetande. Kan vi rädda jorden från en ekologiskt katastrof om vi går tillbaka till ”det enkla livet” och väljer bort lyx?
Vi ser barn utöva rollspel, tälja och dyka ner i floden eller sjön, där upptäckten av myllret av liv är förbryllande. Halterna av kol och kväve, fosfor i atmosfären i oceanerna och i jordytan har förändrats. För djur och växtlighet har människans närvaro medfört habitatförluster. Men trots all förändring där nere under ytan finner de ett annat sorts liv; – genom haptisk perception, i reflektionen av solen uppfattar de färger, vibrationer i former och massor av energi.

Skådespelaren Anna Wallander bidrar till filmen genom att läsa upp latinska namn på utrotningshotade växter och djur.


(Text: Natalie Sutinen)


Kan vi stå ut med att det här ska förstöras. Älskar vi det. Vi har gjort det själva och det trasiga är så vackert. Det förbrukade. Det smeker mig inifrån.
Bygga och rasera. Förstöra. Kraften i det. Det som finns efter sorgen över det förlorade. Sorgsen blick. Lyckligt sorgsen blick.

Allt som hänt. Vi spar det på väggarna. Det finns i oss. Vi känner det hela tiden.
Träden bombade med frön efter den där varma sommaren. De nöd-födde för att överleva. Vi vet också allting.
Den skrumpna spegeln. Du syns inte där. Inte ditt ansikte. Du känner dig skyldig för att du njuter av förstörelsen. Jag driver den också. Den är en del av mitt hela liv. Dammet. Sanden. På kroppen. Jag kan fortfarande skölja mig i vattnet. Även om det inte lever längre, på samma sätt. Det har ett annat liv nu, som jag inte kan någonting om. Det lyser nu med ett annat ljus. Vad har hänt. Kan jag traska runt i mitt tidigare liv. Kan det få nytt innehåll när så mycket finns av det förstörda.
Det verkliga kommer tillbaka när jag blir lämnad till mig själv. Tomhet finns inte. Inte i kroppen och inte i sinnet. Kommer vi att slå värre mot varandra när vi inget har.
Det är så stilla i den här undran, i väntan. Hur stilla jag än står förstör jag ändå alltid något. Jag ser alltid något också. Det jag ser byggs i mig. Jag skapar när jag ser och kroppen berusar sig på vad den kan. Dansar regndans. Gör sig fin. Det torra gräset. Den tomma tiden. Strövandet. Täljandet. Tänkandet. Det är passerat men jag vet inte vad som kommer. Förstår inte att jag bygger hela tiden. Vet det inte. Jag förstör och bygger.
Det döda vattnet är inte dött. Det är blått av något som finns där. Något lever där. Något annat förflyttar sig avvaktande. I askan lever något.
Djuren har blivit ifrån tagna sitt innehåll. Du använder och odlar tills du slaktar och sliter dem i stycken. Med dina tänder. Som troféer. Din ritual för seger. Du kan köpa den för några spänn.
Man tjatar om brand medan jag flyger i spiral mot ljuset fast jag inte vill. Vi kokar våra kroppar i det alldeles för varma vattnet och gläds på ett underligt vis. Det är lättare för oss att leva enkelt. När hungern är det basala. När jag måste fråga mig hur viktig den andre är. Ska jag dela med henne. Vad skulle jag göra med bara mig själv.

 

(Text: Kajsa Grytt)

 



Can we endure this to be destroyed? We love it. We have done it ourselves and the broken is so beautiful. It consumed. It caresses me from the inside.

Build and collapse. Destroy. The power of it. What is after the grief of the lost. Sad look. Happy sad look.

Everything that happened. We save it on the walls. It is in us. We feel it all the time.

The trees bombed with seeds after that hot summer. They need-born to survive. We also know everything.

The shriveled mirror. You don't show up there. Not your face. You feel guilty for enjoying the destruction. I run it too. It's part of my whole life. The dust. The sand. On the body. I can still rinse in the water. Although it no longer lives, the same way. It has a different life now, of which I know nothing of. It now shines with a different light. What has happened. Can I walk around in my past life. Can it get new content when so much of it is destroyed.

The real thing comes back when I am left to myself. Emptiness does not exist. Not in the body and not in the mind. We will hit each other worse when we have nothing.

It's so quiet in this wonder, waiting. However still I stand, I always destroy something. I always see something too. What I see is built in me. I create when I see and my body is addicted to what it can do. Dancing the rain-dance. Does fine. The dry grass. The empty time. Stroll. The carving. Thinking. It's passed but I don't know what's coming. Don't understand that I'm building all the time. Don't know. I destroy and build.

The dead water is not dead. It's blue of something that's there. Something lives there. Something else moves awaitingly. Something lives in the ashes.

The animals have been taken away from their content. You use and grow until you slaughter and tear them to pieces. With your teeth. Like trophies. Your ritual for victory. You can buy it for a few bucks.

You moan about fire while I fly in a spiral against the light even though I don't want to. We boil our bodies in the much too hot water and are delighted in a strange way. It is easier for us to live easily. When hunger is the basics. When I have to ask myself how important the other is. Should I share with her. What would I do with just myself.


OTHER PROJECTS

HÉRON – FRAGRANCE OF VIOLENCE

Art Film

KVICKSILVER

Art Film

ART

Previous work